Stackars kottar...

Stackars små igelkottar ja man kan inget annat säga. De är så fina bäde de små som de stora men folk är så elaka emot dem. Bilisterna verkar satsa på att köra över de små liven i alla fall. Såg en i rondellen vid bananhuset helt mosat huvud så hjärnsubstansen låg utanför, stackars liten. Sedan detta med att folk tror att kottar skjuter taggar på dem vad är det för dumheter egentligen. Vi i Sverige säger de skjuter tagg när de rullar ihop sig till taggiga bollar för att försvara sig men det förstår inte den utländska befolkningen här i Sverige. I alla fall inte många av dem. Detta resulterar i att många sparkar, slår, använder kottarna som fotbollar. Med vilken rätt gör de detta? Låt kottarna vara i fred, de är också levande varelser. Vad skulle alla de som gör kottarna illa känna om man behandlade dem på samma vis som de gör med kottarna...hm man kan ju undra.

Igelkottar Erinaceidae) är en familj, den enda levande familjen inom underordningen Erinaceomorpha i ordningen äkta insektsätare, som tillhör klassen däggdjur. Familjen omfattar ungefär 25 arter som förekommer i Eurasien och Afrika. Den i Sverige vilt levande arten Erinaceus europaeus betecknas vanligen som igelkott. Igelkottar är små till medelstora djur. Kroppens längd varierar mellan 10 och 45 centimeter, medan arten Echinosorex gymnura väger upp till 2 kilogram, är arter i släktet Hylomys bara 20 till 80 gram tunga. Även svansens längd är olika. Arter i underfamiljen råttigelkottar (Galericinae) har en lång svans och hos arter i underfamiljen Erinaceinae är svansen bara en kort stump.
Extremiteterna är oftast korta och ospecialiserade. Vid fötterna finns mest fem tår med skarpa klor – bara hos släktet Atelerix finns fyra tår vid de bakre extremiteterna. Skenben och vadben är som hos flera andra insektsätare hopvuxna. Igelkottar är hälgångare.
Pälsen har oftast en inte iögonfallande brun- eller gråaktig färg. Individer i underfamiljen Erinaceinae har som skydd mot fiender taggar (den i Sverige levande igelkott har mellan 6000 och 8000 taggar). Taggarna är modifierade hår och invändigt tomma. Vid varje tagg finns en muskel (Musculus arrector pili) som är ansvarig för taggens resning. Dessa igelkottar kan rulla ihop sig vid fara. Ansiktet, buken och extremiteter hos arter i denna underfamilj är täckt med päls.
Igelkottar lever i stort sett på marken. Det finns arter som har bra förmåga att klättra och som ibland vistas i buskar, men födan hittas huvudsakligen på jordytan. Några arter skapar stigar i den täta undervegetationen för bättre framkomlighet. Några arter är bra simmare och minst en art, Echinosorex gymnura, letar sin föda i vattnet.
Arter i underfamiljen Erinaceinae gräver ofta tunnlar som tjänstgör som viloplatser. Ingången är oftast gömd i tät vegetation och sovplatsen polstras med torra växter. Arter av underfamiljen råttigelkottar ligger däremot dolda i bergssprickor, bland trädrötter eller upphittade jordhålor när de vilar, men gräver inte själva.
Igelkottarnas föda består till största delen av ryggradslösa djur (till exempel insekter och deras larver eller ringmaskar) men de äter även mindre ryggradsdjur och as. I mindre omfång konsumerar de även växtdelar som rötter och frukter.
Påståendet att igelkottar bär sin föda med taggarna är felaktigt. Det förekommer ibland att löv och frukter sitter på taggarna men dessa används inte som föda. Troligtvis får igelkottar dessa föremål med sig oavsiktligt när de vistas i lyan. Oftast plockas föremålen inte bort på en gång.