November...snart är julen här....

November är verkligen här den sista höstmånaden på året, men längtar jag till julen i år nja inte direkt. Visst kan julsakerna i butikerna få mig på bättre tankar en stund men sedan är det inte mera, känns sjukt jag som alltid älskat julen. December månad har för mig alltid varit den bästa månaden på året med födelsedag, lucia, julafton och nyår men i år känns allt blaha...
Vad är det då som får mig att känna så här då? Jo det är allhäxjakt på familjen från myndigheterna runt omkring. Skolan gnäller på min son för den han är på alla vis och då sätter myndigheterna igång med häxjakt direkt. Han får inte klä sig i det han trivs med, inte ha vilket utseende han känner sig bekväm i m.m. Hur kan lärare klaga rakt ut på barn som är annorlunda, att barn gör det är en sak men vuxna de borde veta bättre. Allt leder i alla fall till att vi måste springa på en massa möten med skola, sjukvård, psyk, socialen, familjebehandlare m.fl. Detta har nu resulterat i att jag kanske inte får gå kvar på linjen i Växjö. Dessa möten har resulterat i att jag inte kunnat vara med vid alla gruppträffar som varit och det godtags inte. Har dessutom försökt säga till instanserna att jag måste vara med men godtar de detta nej då. Enligt dem så skall alla som har barn spendera varje vaken sekund med barnen, engarera sig i deras fritid, sysselsätta dem m.m. När man sedan lyckats få dem i säng ska man göra allt det andra som behövs göras i ett hem. Men sömn då ska man inte ha det, men hur ska man då orka med arbete, skola eller vad för sysselsättning man än har. Nej det existerar inte i alla fall inte enligt soc och fam.behandlare. Så inte nog med att man kämpat hela sin sons liv mot mobbning på förskola och skola man ska behöva strida mot andra instanser också. Mobbningen är enligt skolan hans fel inte mobbarna dem är det synd om. Men om det nu är så synd om dem koppla in socialen och familjebehandlarna på dem då. Här kommer min son hem i stort sett dagligdags med blåmärken på armar och ben efter slag i skolan. Han vill inte gå till skolan han har varit utsatt hela sitt liv så är det undra på om han hatar skolan, nej jag anser inte det. Mobbningen har gjort skolan till ett helvete och det visar han genom att inte bry sig om skolan, han vill inte dit inte göra läxor för han oroar sig för stryk. Men det är som sagt inte mobbarna och deras föräldrar som utreds utan vi hans mamma och pappa det är oss det är fel på vi som kämpar för honom hela tiden. Speciellt om man är mamma får man skit allt är en mammas fel enligt dem. Så som sagt i år känns inget okej på någon front är inte speciellt glad fast jag försöker hålla skenet uppe utåt så att ingen ska fråga något om hur mår du, hur går det. Känns bara som att folk frågar för att de känner sig manade inte för att de ärligt bryr sig om. Är ärligt talat trött på allt vet inte om jag orkar mera snart. Den mur jag byggde upp när jag själv blev mobbad hade jag äntligen börjat plocka ner under åren men nu känns det som jag måste bygga upp den igen, bli hård och känslokall igen. Tycker synd om dem i min närhet som kommer bli utestängda från mina känslor igen. I hate the world and all that lives in it right now.....:( snyft...